Forskning och utbildning

Sedan flera decennier kan man studera hur sjukvården och Medicinska fakulteter går skilda vägar. En förklaring är att dagens medicinska forskning kräver en tvärvetenskaplig angreppslinje där kliniska forskargrupper inom en medicinsk fakultet ofta innehåller forskare med olika bakgrund som matematiker, fysiker, naturvetare, biologer, biomedicinare och i bästa fall kliniskt verksamma läkare.

Inom preklinikiska områden har på många medicinska fakulteter de klassiska institutionerna som anatomi, medicinsk kemi, fysiologi och farmakologi försvunnit och ersatts med storinstitutioner.  På läkarprogrammens första terminer har majoriteten av lärare en annan utbildning än läkare. Därmed saknas förebild i form av forskande läkare. Vi vill betona att en viktig uppgift för de medicinska fakulteterna är undervisning. Både den undervisning som bedrivs och inriktningen på forskningen som bedrivs präglas av de lärare och forskare som verkar inom den medicinska fakulteten. Idag ger en akademisk meritering genom disputation och docentur för läkare inte längre de karriärsteg som en gång efterfrågades för överläkartjänst. Ekonomisk är det oftast inte lönsamt att kombinera en läkarkarriär med forskarkarriär.

Förändringar i de medicinska fakulteternas forskar/läkarstab och organisation återspeglar en anpassning av dagens krav och är viktig för fakulteternas konkurrenskraft. Dock, när allt färre läkare finns med i prekliniska forskargrupper så tenderar forskningsfokus att flytta från patientnära forskning till framgångsrik virtuell forskning i anslagsansökan.

Alltför ofta tar den akademiska karriären slut för de läkare som disputerar idag. Ett huvudskäl är bristen på kombinationstjänster mellan akademi och klinik efter uppnådd disputation eller docentur. Detta i sin tur leder till en utarmning av läkarkompetensen inom fakulteternas lärar- och forskargrupp, och en minskande andel forskarhandledare för yngre läkare.